Nojig

Jag vet inte varför, men jag kan inte riktigt slappna av och njuta av att det gror en liten människa i mig. Jag är alldeles för medveten om risker och statistik och klar över att verkligheten kan vara rätt krass. Ibland ilar det dock till - tänk, vi ska uppleva det största igen!

Ajajajaj

Mitt huvud gillar inte mig. Det gör infernaliskt ont och kräver vila i ett mörkt rum. Jag kan inte annat göra än att lyda.

Illa, jag mår illa

Jepp, så är det här. Illamåendet. Än så länge utan kräks, men väldigt påtagligt. Jag måste äta ungefär hela tiden för att inte tuppa av och kollegorna tittar underligt på mig när jag trycker i mig tre äpplen och fyra plommon redan innan första fikat.

Blivande storasyster, det känns väldigt underligt att kalla min lilla bebis för det, har idag blivit tvåårskontrollerad. Hon gick igenom utan anmärkningar och skötte sig exemplariskt. När jag ändå var hos läkaren passade jag på att be om en tid för inskrivning. Läkaren gratulerade och tyckte att åldersskillnaden var perfekt. Hon gav mig en tid 2/9 och klickade febrilt på sin dator. När hon var klar insåg hon att hon lagt in blivande storasyster som gravid och fick börja om igen... På något sätt känns det hela mycket verkligare efter en så simpel sak som att ha fått en tid för inskrivning.

Världen gungar

Ända sedan vi steg i land från vår härliga seglats har det gungat. Gunget har inte slutat utan snarare fortsatt. Antingen är det mitt balanssinne som fått spel, eller så är det mini där inne som gör sig påmind.

Iiihhhh!

Kanske kanske ska det komma en liten bebis till oss om många långa månader!