På smällen i 100 dagar!

Uträkning utgår från dagens datum: Sön 18 okt 2009.
Du är på dag 100 av 280. (35,7%).
Du är i vecka 15.
Du har gått 14 fulla veckor och 1 full dag (v14+1).
Du är i 3:e kalendermånaden.
Du är i 4:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum: Fre 16 apr 2010
Du har 180 dagar kvar till beräknad förlossning.

Här är mini!

En lite skev och inte helt tydlig bild som visar vår mini! Ultraljudet gick bra och i min mage bor det en alldeles perfekt sex centimeter lång, tolv veckor gammal, minimänniska. Det är helt fantastiskt att det faktiskt är en nästan färdig liten människa med hjärta, hjärna, små armar och ben som rör på sig. Vi kände oss så lättade och lyckliga när vi gick ut ur undersökningsrummet och ännu mer lättade blev vi när vi fick de fantastiskt fina siffrorna 1:12766 för risken för kromosomfel.

Nervös

Imorgon är det dags, om allt går väl ska vi få se en liten minimänniska med dunkande hjärta på en skärm!

Om KUB

Förra gången funderade vi mycket över den fosterdiagnostik vi erbjöds. Efter en hel del läsande och diskuterande valde vi bort den första scanningen som kombinerat med ett blodprov ger en sannolikhet för risken för Downs syndrom. Eftersom det endast är DS det scannas efter och vi inte skulle kunna ta bort ett barn med DS kändes undersökningen överflödig.

Denna gång har vi också diskuterat fram och tillbaka och har beslutat oss för att tacka ja till KUB (Kombinerat ultraljud och biokemi, dvs en mätning av fostrets vätskespalt i nacken och ett blodprov från mamman), eller Nakkefoldsscanning som det heter här. Vi har fortfarande samma tankar om att vi inte skulle kunna välja bort ett barn med DS. Denna gång känner vi båda, och kanske främst jag, att vi vill få bekräftat att det verkligen är liv där inne och att vi önskar en indikation på risken för DS. Vi är överens om att inte gå vidare med moderkaksbiopsi eller fostervattenprov vid ett dåligt resultat, men samtidigt är vi medvetna om att vi kanske tänker om och väljer till proven om resultatet skulle vissa på markant förhöjd risk, kanske i storleksordningen 1:10.

Det är verkligen supersvårt att veta som är rätt och ibland önskar jag att vi inte gavs möjligheten alls. Samtidigt är ju den fosterdiagnostik som finns idag fantastisk och ger vissa barn förutsättningar som tidigare inte varit omöjliga. Livet är inte enkelt och det är väl så det sa vara.

Blä

Efter en usel natt med en febrig liten tjej i sängen vaknade jag mer död än levande. Dagens projekt var att ta oss in till Riget för att lämna blodprov inför KUB-testet. På något sätt lyckades jag få i mig och den lille sjuklingen frukost, få på oss kläder, klämma in lite kräkande däremellan och masa oss ut genom dörren i tid. Blivande storasyster somnade lämpligt nog i vagnen och sov hela vägen fram och tillbaka till sjukhuset. Jag såg ut som ett spöke och kände mig megasunkig när jag kom in på ultraljudsavdelningen för att få alla nödvändiga blanketter med en sovande unge i vagnen. Blodprovet gick snabbt och smidigt, blodprovsavdelningen kör löpande band-princip fullt ut. 12 stationer och ett snabbt nummersystem och wups plöjs ett fullt väntrum igenom på nolltid.

En annan dag ska jag skriva ett positivt inlägg om hur härligt allt är.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Veckan och helgen gick bra, jag orkade massor och var ute och njöt årets sista riktigt varma dagar. Illamåendet är nästan helt borta och huvudvärken låg mest som ett malande i bakhuvudet. Ända tills igår, då det slog till med kraft. Efter ett och ett halvt dygn i sängen kan jag nu förflytta mig till soffan.

Jag överlevde

Jag har varit i den svenska huvudstaden med jobbet och faktiskt gick det över förväntan. Schemat var OK och kvällen blev inte sen. Min chef och närmaste kollega som också var med fick reda på vad som är i görningen några dagar innan avresa och det kändes väldigt skönt att slippa smyga.

Mitt huvud är inte kul

Migrän två till tre dagar i veckan verkar vara det som gäller denna graviditet. Illamåendet är marginellt bättre än sist, alltid något. Jag sitter som en zombie på jobbet och däckar så fort bästa mannen kommer hem från jobbet.

Inskriven och klar!

Dagens läkarbesök gick bra. Jag tappades på lite blod och tack vare mina stickvänliga ådror gick det lika smidigt som alltid. Vågen visade ett knappt kilos uppgång och livmodern var i helt rätt storlek. Efter lite snurrande på den magiska snurran kom läkaren fram till att beräknad ankomst borde vara någon gång kring 16 april, vilket är vad vi också kommit fram till. Jag frågade läkaren om min hemska huvudvärk och om det fanns något att göra åt den. Hon rekommenderade vila, rikligt med vätska och panodil. Ungefär allt det jag redan provat utan framgång alltså. Det kändes lite tröstlöst.

Nojig

Jag vet inte varför, men jag kan inte riktigt slappna av och njuta av att det gror en liten människa i mig. Jag är alldeles för medveten om risker och statistik och klar över att verkligheten kan vara rätt krass. Ibland ilar det dock till - tänk, vi ska uppleva det största igen!

Ajajajaj

Mitt huvud gillar inte mig. Det gör infernaliskt ont och kräver vila i ett mörkt rum. Jag kan inte annat göra än att lyda.

Illa, jag mår illa

Jepp, så är det här. Illamåendet. Än så länge utan kräks, men väldigt påtagligt. Jag måste äta ungefär hela tiden för att inte tuppa av och kollegorna tittar underligt på mig när jag trycker i mig tre äpplen och fyra plommon redan innan första fikat.

Blivande storasyster, det känns väldigt underligt att kalla min lilla bebis för det, har idag blivit tvåårskontrollerad. Hon gick igenom utan anmärkningar och skötte sig exemplariskt. När jag ändå var hos läkaren passade jag på att be om en tid för inskrivning. Läkaren gratulerade och tyckte att åldersskillnaden var perfekt. Hon gav mig en tid 2/9 och klickade febrilt på sin dator. När hon var klar insåg hon att hon lagt in blivande storasyster som gravid och fick börja om igen... På något sätt känns det hela mycket verkligare efter en så simpel sak som att ha fått en tid för inskrivning.

Världen gungar

Ända sedan vi steg i land från vår härliga seglats har det gungat. Gunget har inte slutat utan snarare fortsatt. Antingen är det mitt balanssinne som fått spel, eller så är det mini där inne som gör sig påmind.

Iiihhhh!

Kanske kanske ska det komma en liten bebis till oss om många långa månader!