Om KUB

Förra gången funderade vi mycket över den fosterdiagnostik vi erbjöds. Efter en hel del läsande och diskuterande valde vi bort den första scanningen som kombinerat med ett blodprov ger en sannolikhet för risken för Downs syndrom. Eftersom det endast är DS det scannas efter och vi inte skulle kunna ta bort ett barn med DS kändes undersökningen överflödig.

Denna gång har vi också diskuterat fram och tillbaka och har beslutat oss för att tacka ja till KUB (Kombinerat ultraljud och biokemi, dvs en mätning av fostrets vätskespalt i nacken och ett blodprov från mamman), eller Nakkefoldsscanning som det heter här. Vi har fortfarande samma tankar om att vi inte skulle kunna välja bort ett barn med DS. Denna gång känner vi båda, och kanske främst jag, att vi vill få bekräftat att det verkligen är liv där inne och att vi önskar en indikation på risken för DS. Vi är överens om att inte gå vidare med moderkaksbiopsi eller fostervattenprov vid ett dåligt resultat, men samtidigt är vi medvetna om att vi kanske tänker om och väljer till proven om resultatet skulle vissa på markant förhöjd risk, kanske i storleksordningen 1:10.

Det är verkligen supersvårt att veta som är rätt och ibland önskar jag att vi inte gavs möjligheten alls. Samtidigt är ju den fosterdiagnostik som finns idag fantastisk och ger vissa barn förutsättningar som tidigare inte varit omöjliga. Livet är inte enkelt och det är väl så det sa vara.

Blä

Efter en usel natt med en febrig liten tjej i sängen vaknade jag mer död än levande. Dagens projekt var att ta oss in till Riget för att lämna blodprov inför KUB-testet. På något sätt lyckades jag få i mig och den lille sjuklingen frukost, få på oss kläder, klämma in lite kräkande däremellan och masa oss ut genom dörren i tid. Blivande storasyster somnade lämpligt nog i vagnen och sov hela vägen fram och tillbaka till sjukhuset. Jag såg ut som ett spöke och kände mig megasunkig när jag kom in på ultraljudsavdelningen för att få alla nödvändiga blanketter med en sovande unge i vagnen. Blodprovet gick snabbt och smidigt, blodprovsavdelningen kör löpande band-princip fullt ut. 12 stationer och ett snabbt nummersystem och wups plöjs ett fullt väntrum igenom på nolltid.

En annan dag ska jag skriva ett positivt inlägg om hur härligt allt är.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Veckan och helgen gick bra, jag orkade massor och var ute och njöt årets sista riktigt varma dagar. Illamåendet är nästan helt borta och huvudvärken låg mest som ett malande i bakhuvudet. Ända tills igår, då det slog till med kraft. Efter ett och ett halvt dygn i sängen kan jag nu förflytta mig till soffan.

Jag överlevde

Jag har varit i den svenska huvudstaden med jobbet och faktiskt gick det över förväntan. Schemat var OK och kvällen blev inte sen. Min chef och närmaste kollega som också var med fick reda på vad som är i görningen några dagar innan avresa och det kändes väldigt skönt att slippa smyga.

Mitt huvud är inte kul

Migrän två till tre dagar i veckan verkar vara det som gäller denna graviditet. Illamåendet är marginellt bättre än sist, alltid något. Jag sitter som en zombie på jobbet och däckar så fort bästa mannen kommer hem från jobbet.

Inskriven och klar!

Dagens läkarbesök gick bra. Jag tappades på lite blod och tack vare mina stickvänliga ådror gick det lika smidigt som alltid. Vågen visade ett knappt kilos uppgång och livmodern var i helt rätt storlek. Efter lite snurrande på den magiska snurran kom läkaren fram till att beräknad ankomst borde vara någon gång kring 16 april, vilket är vad vi också kommit fram till. Jag frågade läkaren om min hemska huvudvärk och om det fanns något att göra åt den. Hon rekommenderade vila, rikligt med vätska och panodil. Ungefär allt det jag redan provat utan framgång alltså. Det kändes lite tröstlöst.